Och Yes Yes Yes You Are Unbelievably Meaningless

Dagen i dag...

Jag har varit oerhört glad i dag och kännt att livet är så värt att leva. Allt är lätt och hur har jag någonsin trott att något är svårt. Det är solen. Det är värmen. Att kunna gå i tunn klänning och inte frysa det minsta, snarare helt tvärtom.

I dag ja, dagen började med två timmars kroppsscanning. Fancy fancy kan tyckas att kosta på de stackars ssk-studenterna detta. Men det var i meditativt skeende skroppsscanningen skedde. Känner du din vänstra stortå... mm.

Men jag klagar inte, från skolan har jag ju varit "ledig" sedan första april.. Plus helger och röda dagar. Jag tackar och tar emot.

Men efter några timmars grupparbete i solen fick jag för min att bege mig mot staden för lite spontanshopping, 527kr senare tyckte jag att jag kunde vara nöjd.

Nu är jag precis hemkommen från häng på uteservering och är några glas vin rikare också. Dock med taket uppfällt då regnet valde att falla. Det gör då verkligen detsamma. Trevlig promenad genom Haga blev det också. Och glädjen över att kl 21.50 sätta sig på en överfull spårvagn var total.

Jag säger som Hot chip:
Nothing is wasted, and life is worth living
Eller kanske som Kenta (och som min fb-status skvallrar om):
Just idag mår jag bra..


Och så skiter jag i resten!

Har precis klarat av mitt allra första spinningpass (om man bortser från det pass Hans tvingade mig köra under gymnasiegympan till följd av alldeles för mycket skador).

Jag svettades iaf nå kopiöst. Golvet var liksom blött efteråt..
Och jag vet inte om det beror på att jag är sjukt otränad, om jag, om ändå inte allt, börjar bli lite tränad eller om det berodde på sjuklig nervositet inför ett första spinningpass.

I vilket fall, jag är ganska nöjd.
Får dock se om det blir mer spinning för min del.



(Och nej, detta kommer inte bli nå tråkig träningsblogg.)
Kände dock att detta kunde vara trevlig information att dela med resten av världen!

Och så kom tårarna tillsist.
Det var skönt att ändå bara låta dem falla.



Jag kände mig så oälskad för en stund.
Som om vem skulle någonsin kunna älska mig liksom.

Har börjat skriva på papper.




Det får vara så sålänge.

Jag vet att jag inte är expert i alla de sociala sammanhangen men jag undrar, är det här verkligen befogat?



(tilläggas kan ju att Mikael nu alltså har avaktiverat (eller vad man nu gör) sin fb-sida.)

Inget går upp mot känslan av att ha kört ett bra träningspass (där en kvinna till och med svimmade), gått hem och sedan, nyduschad, få dimpa ner i soffan. Så oerhört skönt!

Jag kan erkänna att jag var lite lätt irriterad eller till och med arg imorse och påväg till träningen. Inte helt obefogat, men jag väljer att hålla tyst om varför. Men nu efter, jag älskar lugnet som infinner sig. Lugnet i ruset, på något sätt, när man är hög på endorfiner.


Nu blir det skön lördag!

Vilket innebar en längre färd hem, vilket inte gjorde något i denna fina stad. Dessutom har jag ju inget annat än tid och ledighet just nu. Jag ser det som tid för uppvilning. Aldrig att jag kommer ha så här lite att göra igen.

I går vaknade jag upp till regn så det blev en baka cederknäcke och göra hummus dag.

I dag vaknade jag upp till en något finare dag. Så det blev att slänga på sig jeansen och bege mig mot Le Petit Café för frukost.
Ibland så!

Skål! och Glad Påsk, sa vi.



Och drack upp det sista av glöggen.

Jag tycker det är gemytligt att gå igenom medicinarelängan. Inte bara för att det är härligt varmt då solen lyser in utan mest för att se alla läkarstudenter som sitter i korridoren, ofta i par eller tre och tre. De sitter där och försöker lära varandra och har jag tur lyckas jag snappa upp en liten mening om vad det är de försöker förstå.

Det ger mig ändå en trygghetskänsla.
Dessa människor som man sedan, ur patientsynpunk, ska kunna förlita sig till.

Dessa, eller Wikipedia!

Klipper perenner med mamma och somnar i solen.

Jag har uppdaterat min ålder. Frågan är om jag har uppdaterat mig själv.

Jag har lyssnat en del på TAW den senaste tiden och fastnar hela tiden på orden:
"Och du vill hänga dom
Ingen klandrar dig
Men det gift som du lägger ut
Du sväljer det själv
Det dödar bara dig"

Ibland vill jag nog må sämre än vad jag kanske egentligen gör. Ibland vill jag att ingen ska bry sig om mig, att det ska vara synd om mig medan jag i nästa stund kräver och förväntar mig största möjliga uppmärksamhet. Nej, glöm det där.. jag förväntar mig inget men jag vill ha uppmärksamheten.
Det är konstigt när jag hela tiden ska sträva åt två olika håll.

Vi har precis lämnat fiskarnas stjärntecken, mitt sjärntecken. De som, på bilden, simmar åt två olika håll. Och kanske är det just under denna tid jag också måste må lite dåligt.
Det är då jag strävar åt två motsatta håll.



Det blir ingen reson på detta inlägget. Så nog om det.

Satte mig på spårvagnen och la min svarta tygkasse ifrån mig på sätet bredvid tidigare i dag. Började bläddra lite i en Metro och kollar ner på tygkassen och tänker att det inte skulle förvåna mig om jag glömmer den där kassen snart.

Går av spårvagnen, hem och tänker att jag borde sätta på ljudet på mobilen (har det nästan alltid på ljudlöst) för jag känner på mig att någon kommer att ringa.

Men jag gör det inte. Några timmar senare kommer jag dock på att jag äger en mobil (som jag slutligen brukar göra) och det visar sig att jag har två missade samtal. Okänt nummer. Finns inte på Eniro mm.

Skit samma tänker jag och ska just till att plugga lite, då jag upptäcker att min svarta tygkasse (med skolsakerna i) aldrig kom med mig hem.



Jag blir matt, så matt.

---

EDIT [2012-03-07 20:12]: Jag har precis varit ute på ett timmeslångt äventyr (jag förstår inte varför jag bara träffar på konstiga människor) men tygkassen är åter i mina ägor, hjärnan min däremot är fortfarande ute på villovägar..

Att ta en förmiddagspromenad i solsken och massa fågelkvitter.

Att ha ett hem som doftar gott och fräscht av grönsåpa.

Att lyssna på Kristofer Åströms senaste magnifika album, From Eagle To Sparrow.






Hey, jag är glad för det lilla just nu.

Jag vet inte hur många gånger jag legat på golvet den senaste tiden.
Jag förmår mig inte ta mig upp.

Jag vill bara gråta.







Det går inte.