Och Yes Yes Yes You Are Unbelievably Meaningless

Har börjat skriva på papper.




Det får vara så sålänge.

Jag vet att jag inte är expert i alla de sociala sammanhangen men jag undrar, är det här verkligen befogat?



(tilläggas kan ju att Mikael nu alltså har avaktiverat (eller vad man nu gör) sin fb-sida.)

Inget går upp mot känslan av att ha kört ett bra träningspass (där en kvinna till och med svimmade), gått hem och sedan, nyduschad, få dimpa ner i soffan. Så oerhört skönt!

Jag kan erkänna att jag var lite lätt irriterad eller till och med arg imorse och påväg till träningen. Inte helt obefogat, men jag väljer att hålla tyst om varför. Men nu efter, jag älskar lugnet som infinner sig. Lugnet i ruset, på något sätt, när man är hög på endorfiner.


Nu blir det skön lördag!

Vilket innebar en längre färd hem, vilket inte gjorde något i denna fina stad. Dessutom har jag ju inget annat än tid och ledighet just nu. Jag ser det som tid för uppvilning. Aldrig att jag kommer ha så här lite att göra igen.

I går vaknade jag upp till regn så det blev en baka cederknäcke och göra hummus dag.

I dag vaknade jag upp till en något finare dag. Så det blev att slänga på sig jeansen och bege mig mot Le Petit Café för frukost.
Ibland så!

Skål! och Glad Påsk, sa vi.



Och drack upp det sista av glöggen.

Jag tycker det är gemytligt att gå igenom medicinarelängan. Inte bara för att det är härligt varmt då solen lyser in utan mest för att se alla läkarstudenter som sitter i korridoren, ofta i par eller tre och tre. De sitter där och försöker lära varandra och har jag tur lyckas jag snappa upp en liten mening om vad det är de försöker förstå.

Det ger mig ändå en trygghetskänsla.
Dessa människor som man sedan, ur patientsynpunk, ska kunna förlita sig till.

Dessa, eller Wikipedia!