Och Yes Yes Yes You Are Unbelievably Meaningless

Det har hänt igen. Det är andra gången en kille jag möter på gatan vänder om och börjar gå efter mig. Båda har givetvis hunnit ikapp och velat prata med mig. (Jag menar då inte sedvanliga killar som man går förbi på gatan på stan och som vill prata med en. (Det är väl klart jag totalignorerar dem) Utan detta är alltså i det område där jag bor och som då också sett mig vid ett flertal gånger).
 
Den förste skulle berätta för mig om världsfilosofi och varför jag inte var lycklig. Han tyckte vi skulle träffas så jag kunde prata om mina problem med honom. Det blev inget med det. Och jag tror han förstod att jag inte vill ha något med honom att göra när han smög upp bakom mig och tog armkrok. Självklart blev jag rädd och i och med det också jävligt arg. Som att han inte gjort mig tillräckligt förnärmad och förargad första gången jag träffade honom!

Men idag hände det då igen. Jag la faktiskt märke till att jag mötte denne kille. Men ignorerade ganska bra hans: Excuse me och sorry:n.. men eftersom jag vart tvungen att låsa upp porten för att komma in så kom han ju självklart ikapp mig. Han frågade om jag pratade engelska och sedan om jag var svenska. Han tyckte jag såg svensk ut. (Det tyckte Ronaldinhon på Ramblan också.. så jäkla tydligt är det väl inte). Han sa i vart fall att han precis varit i Sverige och brukade vara där ganska ofta.. Han jobbade nämligen med Papa Dee och gjorde s.k. 'beats' till honom. Koolt sa jag. Han tyckte att vi skulle gå och ta en kopp kaffe. Det tyckte inte jag. 

Men men.. vi får väl se, någon gång måste jag ju lära mig att umgås med människor.