Sandra lättar sitt hjärta
Man kan inte gå omkring hela livet och tro att andra ska veta vad man tycker och tänker.
Ett öppet meddelande till dig.
Jag känner mig som en misslyckad människa. Min inre värld och min verklighet överensstämmer inte. Inte alls. Och jag orkar inte riktigt ha det så här längre.
Jag kände mig oerhört otrevlig igår. Men jag kunde inte för mitt liv komma på något vettigt att säga. Det gick inte. Jag blev liksom nervös. Magen snörpte ihop sig och mina ben började skaka. (Även om inte du känner dig obekväm i mitt sällskap så gör jag det, i ditt.)
Det är inte så det ska vara.
Jag vet inte varför jag inte kan prata med dig men det tycks inte kunna gå. Jag önskar jag kunde. Jag skulle vilja.
Men jag är lite rädd för din integritet. Eller är det bara osäkerhet från din sida.
Jag har dock aldrig sett en snyggare människa. Eller finare för den delen. Och det är inte lätt att ha en person i tankarna mer eller mindre konstant i två år. Två jävla år.. Vad har du gjort med mig egentligen!?
Du kanske tycker jag gör det lätt för mig att skriva här. Men jag är alldeles för feg för att våga säga det till dig. Och jag vill inte tvinga mig på dig.
Du läser trots allt här frivilligt.
Helst skulle jag liksom vilja hångla upp dig mot en vägg. Absolut. Få krama om dig så omvärlden försvinner för ett tag. Jag vet inte. Idka samlag.. ? ?
Men jag tror inte jag får.
Ja.., du får väl höra av dig om du är full och vill ha sex. Du har ju mitt nya nummer så.. eller så skiter du helt enkelt i det.
ptja.. jag vet inte..
Ditt blod är så varmt mot min arm, är du sjuk?
