Helt säkert att det inte var fredagen den 13:e!?
Helgen i stort har varit bra.
Fredagen var dock mest händelserik.
Jag hade så återvänt till Tibro (Hörnebo) för att fira min egen födelsedag eftersom det de senaste åren blivit lite si och så med det.
Så jag tänkte passa på när jag ändå inte befann mig så långt "hemifrån" i världen.
Och nej, jag kan inte det där med att uttrycka mig kort och koncist..
Det började med att det på fredagsförmiddagen var meningen att jag skulle besöka farmor och farfar. Farfar ringde dock på morgonen och sa att farmor var dålig och påväg in till KSS. (Hon mådde bättre igår när jag pratade med henne, ifall ni undrar.)
På tidiga eftermiddagen började min egen mor blöda näsblod. Vilket pågick i flera timmar. Ungefär i samma veva som näsblodet så turligt upphörde, då jag låg och vilade, ringde det på dörren. När jag hör att det är farfar som kom skyndar jag mig upp för att höra hur det var med farmor.
Jag står/ sitter där och pratar en stund då jag plötsligt får ont i magen. Det känns verkligen som att jag ska spy. Tankar om att jag kan ju inte bli magsjuk NU!! Vi ska ju fira min födelsedag snart ju.. Men när det såsmåningom förflyttade sig uppåt förstod jag att jag var påväg att svimma. Jag hade alltså rest mig för fort och därmed fått ett blodtrycksfall.
Jag kan ju verkligen inte med att oroa farfar om mitt tillstånd utan lämna helt enkelt mor och farfar i hallen för att lägga mig i soffan. Jag kommer ju dock på mig själv att där kan jag ju inte ligga utan går åter upp för att socialisera. Jag säger som det är att jag trodde jag skulle svimma och fortsätter prata på. Men snart infaller samma svimfärdighet som innan och jag går återigen mot soffa. Och lägger mig i den. Tror jag.
När jag väl vaknar så ligger jag på golvet bredvid soffbordet istället. Och undrar lite smått vad fan jag gör där när det var soffan jag la mig i..
Det går ju upp för mig att jag svimmat och mamma kommer in ungefär samtidigt och undrar just vad jag gör liggandes på golvet. Jag säger som det är, att jag svimmade. Någon sekund senare utbrister hon: Men lilla gumman, du har ju slagit upp hela hakan!
Självklart gör jag som vilket småbarn som helst och börjar gråta. I samma veva kommer farfar tillbaka och det blir bara kaos av alltihop.
Men för att inte göra den här historian längre än vad den redan är slutade det med en extra färd in till Skövde och en ihoplimmad haka.
