Sandra på Kardlab
Idag har jag hängt på kardiologilab.
Sett pacemakerbyten och coronar angiografi.
Och tro fasen att jag höll på att svimma det första jag gjorde. Jag tycker aldrig att det var äckligt att se blod och när man skär i en människa men däremot är min kropp väldigt emot att stå helt stilla väldigt länge (utan att få göra något). Då vill blodtrycket inte vara med längre. Då tycker det det gör sig bättre nere i fötterna.
Sen har jag väl en lite väl stor rädsla för att just svimma. Inte svimningen i sig men att någon annan då måste ta hand om mig. Så när de första tecknen på blodtrycksfallet kom (känslan i magen, illamåendet, salivutsöndringen) så började jag såklart röra på mig. Men jag fick anse mig besegrad av blodtrycket och bestämde att gå och sätta mig på en stol lite längre bort. Tur var väl det för det sista steget fram till stolen var det svart framför ögonen.
Personalen var himla fin och kom med saft och klappade mig på axeln (och såg förskräckt ut över min blekhet).
Resten av dagen tillbringade jag mest sittandes, så fort jag fick chansen iaf.
Kommentarer
Trackback
