Och Yes Yes Yes You Are Unbelievably Meaningless

...

Åh herre jösses.

 

Jag har haft flera dagar nu det sista då luften bara gått ur mig, då jag inte varit benägen att göra något alls.

En press som släppt, en spänning i kroppen och med den kommer huvudvärken och den totala mattheten.

 

Idag är en sådan dag. Idag har jag haft NKSE, Nationell klinisk slutexamination för sjuksköterskeexamen, bedside-delen. Den skriftiliga tog vi hand om för någon vecka sedan.

 

Tanken är att man som student ska ha hand om en patient under ca 3 timmar (morgonarbete). Jag fick ha två patienter för att min bedömare skulle kunna se hur jag prioriterade och så att det inte blev att jag bara "satt av tiden". Min NKSE tog ju plats på min senaste praktikplats, MAVA Sahlgrenska (jaja det heter inte MAVA längre I know..). Under dessa veckor träffar jag inte på något allt för akut namnet till trots.

 

Tro fasen att detta ska ske just idag, just med min patient. Men det borde jag ju räknat ut. Det är ju det som kallas typiskt! Mitt upp i allt går nämligen min ena patient och får ett tryck över bröstet (bröstsmärta = big no no) och känner att det är tungt med andningen. Jaha säger jag och sjunker sakta genom golvet. (Mitt livs värsta scenario håller på att spelas upp och jag ska tydligen vara huvudpersonen). Det blir på med massa syrgas, läkarkontakt och ordinationer som jag knappt hänger med i, morfintillblandning, infusioner, EKG, kapillära blodprover och massa mer.. you name it! Det var nästan som att jag trodde att jag själv skulle dö på kuppen.

Och mitt upp i allt detta ska jag bli bedömd efter min förmåga. Kört tänker jag.

 

Men konstigt nog valde min bedömande sjuksköterska att jag gjort bra ifrån mig och valde att godkänna mig.

 

Efter detta blev jag så vimsig att jag nästan glömde bort att byta kläder.

 

 

Sen gick jag hem och dog.

 

 

Mitt asberger-drag gjorde sig till känna idag (jorå det finns, ganska mycket emellanåt). Jag hade bokad tvättid ikväll och kommer till tvättstugan och ser andra tagit tiden. Min besvikelse blev så himla stor. Och den satt i i flera timmar, helt oresonligt. Jag har verkligen ett problem med att bara släppa saker och inte låta dem påverka min vardag, mina planer eller allra mest folk i min omgivning. Mest besviken var jag över att jag "blir fast" hemma imorgon kväll också. Så störande. Och det faktum att behöva släpa den där tunga tvättkassen flera portar bort ännu en gång.

 

 

Om någon tar min tid imorgon blir det ju liksom till att gå på stringtrosorna.. och jag minns inte ens när jag använde stringtrosor senast..

Var förövrigt och besökte Rosengrenska igår. Dagen var precis sådär grå, regning och bitande kylig som bara en kall dag i Göteborg kan vara. Det var med andra ord en perfekt besöka Rosengrenska dag. För att få lite perspektiv. Och vi begav oss till ställen vi aldrig varit tidigare, på många sätt.

 

Så fantastiks inspirerande verksamhet.

Och jag gillar deras huvudmål, att avveckla sig själva.

 

Jag har så himla svårt att föreställa mig hur det är att leva som papperslös i Sverige. Kalla det illegal om man vill men jag ställer mig till dem som säger att ingen människa är just det, illegal.

 

Får se om jag har möjligheten att volontära där. Eller om Sverige har tagit sitt förnuft tillfånga och börjar erbjuda dem vård innan dess.

Jag har precis fått internet. Självklart var jag tvungen att ringa kundtjänst då det vägrade fungera (men jag påstår att det inte var mitt fel då WPA-key:n inte fungerade).

 

Annars började jag nästan gråta förut, för att jag inte hittade hänglåset (vilket i sig inte gör nå, men det skulle ju självklart ge fler konsekvenser) i mitt kaos till boende.

Livet är lite kaosartat fortfarande och fortfarande några bitar som måste falla på plats.

Erika var fin och sa att vi inte behövde träffas idag, så då slapp jag iaf åka till skolan.

 

 

 

Men fuck hänglåset. Dyker det upp så fine!

 

 

Oktober månad har varit något utöver det vanliga för mig. Men jag har nog inte hunnit fatta allt riktigt ännu, så mycket annat, livet, har hänt under tiden.

 

Jag fick ett förstahandskontrakt på lägenhet i Göteborg. -åh, mina drömmars stad!

 

Jag fick 15000 extra in på kontot, genom ett stipendium. Där det enda jag behövde vara var att vara studerande på Sahlgrenska akademin.

 

Jag har (precis nu bekräftat det) fått jobb på Sahlgrenska (fast vikariat) från och med januari.

 

 

 

 

På bussen iväg till skolan idag kände jag riktig lycka!

Jag har kommit fram till att denna praktik har gjort att livsglädjen har försvunnit från mig.

 

Jag vet att jag tjatar om denna jäkla praktik och jag vet att det kunde vara 1000 gånger värre.

 

Men jag är inte van vid att känna mig såhär fullt och helt misslyckad och inkompetent. Jag brukar ändå ha ganska lätt för mig i det jag tar mig för. Och tanken skrämmer mig verkligen att jag valt att syssla med något som ändå bringar mer oro och ångest än glädje för mig.

Idag har jag hängt på kardiologilab.

 

Sett pacemakerbyten och coronar angiografi.

 

Och tro fasen att jag höll på att svimma det första jag gjorde. Jag tycker aldrig att det var äckligt att se blod och när man skär i en människa men däremot är min kropp väldigt emot att stå helt stilla väldigt länge (utan att få göra något). Då vill blodtrycket inte vara med längre. Då tycker det det gör sig bättre nere i fötterna.

 

Sen har jag väl en lite väl stor rädsla för att just svimma. Inte svimningen i sig men att någon annan då måste ta hand om mig. Så när de första tecknen på blodtrycksfallet kom (känslan i magen, illamåendet, salivutsöndringen) så började jag såklart röra på mig. Men jag fick anse mig besegrad av blodtrycket och bestämde att gå och sätta mig på en stol lite längre bort. Tur var väl det för det sista steget fram till stolen var det svart framför ögonen.

 

Personalen var himla fin och kom med saft och klappade mig på axeln (och såg förskräckt ut över min blekhet).

 

 

Resten av dagen tillbringade jag mest sittandes, så fort jag fick chansen iaf.

 

 

 

En dag att lägga på minnet!

 

Det är den dagen jag kommer hem med en extra stor nyckelknippa och en om möjligt mer förvirrad hjärna. Från en oro om att vara student som snart är klar och måste flytta från studentboendet till att sitta på 2 stycken lägenheter.

 

Jag vet inte om det är sant ännu..

 

Om det är det så har jag precis skrivit på ett 1:a handskontrakt på en 3:a cirka 10 min (med buss) från Brunnsparken (staaaan). En lägenhet med både balkong och badkar. Och diskmaskin.

 

 

 

 

Om det låter to good to be true.. jag nyper mig fortfarande i armen

 

 

 

 

 

Hade VC-tid idag.

Och säkert Sveriges absolut kortaste läkarsamtal.

 

Han uppmanade mig att börja dricka kaffe.

 

 

 

 

Jahopp.

Tog en tur över bron i fredags, till Hisingen, till syster.

 

Oj oj oj är nog mina tankar om denna dag. Har gjort ett dagspass på akutvårdsavdelningen idag. Ska dit imorgon igen och just nu känner jag att jag vill inte.

 

Tankarna just nu går mest kring huruvida jag gjort ett felaktigt val. Det är väl först nu jag kan inse det också iofs. Är det här verkligen det jag vill. Så mycket ansvar och så lite tid. Och ingenting tillbaka får man. Iaf inte i pengar. Vara helt okej med att inte få äta på ett helt arbetspass. Stress stress stress. Hur orkar sjuksköterskorna som gör detta dag in och dag ut. Jag ser för tillfället ingen som helst glädje med det.

Just nu känns det verkligen surt.

 

Och vad förväntas egentligen av en student? Är det meningen att jag ska kunna hålla koll på 10 patienter själv. Jag fattar ju inte ens hur Klara/SVPL fungerar. När ska jag veta om jag ska kontakta husjouren. Hur ska jag veta om jag får lämna ut preliminära undersökningssvar. Hur ska jag kunna memorera alla labbsvar. Minnas allt som sagts och gjorts och det som inte sagts och gjorts. Hur ska jag kunna få en uppfattning av patientens omvårdnadsbehov när jag inte hinner lämna datorn. Veta att "den tabletten avvaktar vi lite med för patienten uppvisade si och sådana tecken". När ska jag lära mig hur hela den här jäkla organisationen är styrd.

 

Blä.

 

Det är väl bara att inse, utbildningen ut ska jag väl klara av att gå. Sen får vi väl se vad som sker. Arbeta som sjuksköterska känns dock högst tveksamt.

Den direkta kärleken som uppstod efter bara ca 10sek av låten.

 

Magnifikt!

 

 

 

Och kanske världens bästa låt dessutom...

Idag har jag hängt med mina girls, iaf de av oss som är ute på praktik.

Det har varit skönt, att få ta del av deras upplevelser, vad de tycker tänker och känner. Om deras problem, totala hjärnsläpp och missöden.

 

Inget ont menat. Men det gör min egen oro om värdelöshet något mindre. Jag är inte ensam om att tycka och tänka såhär. Och en känsla av att det kanske trots allt ordnar sig tillslut!